Broccoli to be

Så här långt har jag kommit Odlingssäsongen 2013. En liten låda med broccoli. Hå hå ja ja… Jag känner att jag inte riktigt har hängt med i år. Helt plötsligt skulle man ha försått för flera månader sedan. Det är all snö som gör att man (jag…) fortfarande tror att det är vinter och lååångt kvar till sommar och odling. Nåväl, det blir nog bra ändå. Ska fylla på med lite ny jord och dynga (och frön förstås…) i odlingslådorna så ska vi nog lyckas få lite skörd i år också!

Hur långt har du kommit i år? Sått något än? Tänker du pröva något nytt som du aldrig odlat förut? Broccoli är förresten nytt för mig, har ingen aning om det är lätt eller svårt att lyckas med.

… och sen en skräckens dag.

Avdelningen How To Överföra Sina Fobier På Sina Barn Med Största Möjliga Effektivitet borde ha varit här och filmat idag, de hade fått sig ett praktfullt skolexempel. Algot fick det bokstavligt talat med modersmjölken.

This is what happened: Jag satt fridfullt på en stol i köket och ammade Algot, Märta var ute i hallen och höll på att klä på sig eftersom vi skulle åka in till stan. Märta säger plötsligt Jag hör Lisa (alltså katten) och jag hinner tänka Undra vad det är med Lisa, hon brukar aldrig jama för att få komma in. Om jag hade haft ytterligare några sekunder på mig att tänka hade nästa tanke varit Hon brukar ju bara jama när hon har fångat en mus eller råtta!

Så långt hann jag dock inte, förrän den stolta jagaren kommer in i köket med århundradets fetråtta i munnen. Vi snackar alltså inte liten (i jämförelse nästan söt) skogsmus, utan en brun tjockpälsad sak med 15 cm-kropp och lika lång tjock svans, gula huggtänder och långa klor. Jag flyger upp på stolen och skriker rakt ut i ren och skär panik. Algot släpper yrvaket taget och undrar förskrämt vad som pågår. Jag hinner se att råttan är död och passar därför på att skrika lite till. Min puls går upp i hundraåttio och hjärtslagen dunkar i öronen (faktum är att jag får hög puls nu bara jag skriver om det). Jag skriker åt Märta att gå och ställa sig i trappen, paniken bär orden och lilla fröken rusar iväg.

Sen gör Lisa som hon brukar göra – hon lägger ner sitt offer för sin häradshövding till matte. Duktig Lisa flämtar jag fram i falsett från min upphöjda stolsposition. Ta råttan och gå ut!! säger jag ytterligare en tonart upp till katten som gärna vill komma och stryka sig lite kring mina ben. Jag petar på Lisa i riktning mot råttan och hon tar till min stora lättnad upp besten och går … några steg. Sen släpper hon ner den igen. Proceduren upprepas cirka tio gånger tills Lisa lagt odjuret på hallmattan. Jag sätter ner Algot på säkert avstånd och gör en hjälteinsats; jag lyfter upp mattan, förlänger mina armar, bär ut mattan och skakar sedan av dess tyngd ute på gården. Låsa dörren, snabbt som blixten. Förklara för Märta att hon absolut inte under några som helst omständigheter får öppna dörren innan jag hunnit göra mig klar.

Ni hör ju, vad för jag vidare till barnen. Samuel är redan skadad. Han var – är egentligen fortfarande! – inte rädd för möss/råttor, men tyvärr har jag lyckats smitta även en djurälskare som honom. Men det finns liksom ingen logik som råder på såna här fobier. I stridens hetta kopplar hjärnan ner till förmån för mer primitiva känslor och tankar, typ dö/leva. Om du händelsevis sitter på något botemedel – give it to me! Än är det kanske inte för sent att bespara Märta och Algot mina panikkänslor för dessa… kräk.

Jag vill helst alltid publicera mina inlägg med en bild, så därför gjorde jag misstaget att bildgoogla ”råtta”. Jag höll på att kräkas bara de första bilderna kom upp, så jag besparar er illustrationen.

En sorgens dag

Idag fick vi besök av den där förjordade räv-uschlingen igen (han halverade vårt antal hönor i fjol sommar). Jag som just hade instagrammat en bild på våra lyckliga hönor som pickade i sig av de första grässtråna, äntligen har de fått komma ut från sitt hönshus efter en lång vinter. Runt tvåtiden tittade jag ut från vårt köksfönster och döm om min förvåning när jag ser en räv med en höna i munnen – mitt på vår gård!! Då snackar vi typ två-tre meter från huset!! Så fruktansvärt fräck tjuv. På bilden fjädrar och rävspår… (ok, varning för starka bilder…..)

Jag sprang ut på bron och skrek åt räven, som släppte hönan och sprang till skogs. Stackars hönapöna försökte resa sig, men dog strax efter. Så sorgligt! (obs, det röda på stenen är inte blod)

Två och ett halvt-åringen fick sin första lektion i det här med liv och död. Inte lätt att förstå… ”men i morron – då hon jätteglad!!” utbrast Märta entutiastiskt. När jag på nytt berättade att hönan är död och inte kommer kunna gå eller flaxa eller picka eller lägga ägg mer så sade hon efter en stund ”men på sommaren, då bli hönan jätteglaaaaad!”, denna gång ännu lite mer euforiskt, för att liksom övertala mig. Hon klappade lätt på hönan och sa med medlidsam röst ”nu bra hönan, vi hä nu hönan!”

Och på gårdsplanen gick den kvarvarande lilla förskrämda gruppen fjäderfän… Det värsta är att räven måste ha hunnit tagit en höna till innan jag såg, för när de vågade sig fram efter rävattacken så var det bara två hönor kvar. I morse hade vi fyra…

Usch och fy så sorgligt. Och det känns så himla tråkigt att vi inte kommer kunna släppa ut dem ur inhägnaden nu!! De som älskar att strosa runt fritt på gården och picka i sig gräs, maskar och annat smaskens. En sorgens dag, det är vad det är.

I bubblornas värld

Vilken såpbubbeldag det var idag! Soligt och blåsigt, optimala förutsättningar. Jag lyckades hitta åt en gammal såpbubbelflaska och den här moderna mackapären som med en propeller sköter själva blåsandet åt en. Märta var lycklig!

     

Svårt att avgöra om det var roligast att jaga bubblor…

… eller att blåsa själv.

Katt-tårta!

Jag säger som Fylking – ÄNTLIGEN! Äntligen fick jag tillfälle/läge att göra en tårta. Har längtat efter det, men det är svårt att hitta tiden numera. Men jag har ju just uppmanat dig/mig att identifiera våra energigivare för att därefter prioritera dem, så det är väl bäst att försöka leva som jag lär!

Hur som helst, i helgen fyllde en av mina systersöner fem år så det firade vi igår. Adam gillar katter så därför fick tårtan bli på det temat. Det var första gången jag gjorde figurer på det här viset, alltså det har mest blivit blommor och så på mina tårtor – jag har t.ex. aldrig gjort något som ska likna en människa. Men skulpterandet gav mersmak! Det var inte sista gången.

Den orangea katten behöver dock se över sin dagliga ranson sardiner, verkar som han fått i sig lite för många kalorier. Jag blev själv nästan mest nöjd med garnnystanet och texten som garnet skrev. Tycker också det blev bra med de olikfärgade bollarna i olika storlekar längst ner på tårtan.

Katterna hade fixat en liten vimpelbanderoll för att fira Adam, det tycker jag var snällt gjort av dem.

Tårtan innehöll vaniljbottnar, hallonmousse, vaniljkrämgrädde och var spacklad med vaniljsmörkräm samt täckt med marsipan. Figurerna är gjorda i en blandning av sugarpaste och flowerpaste, bollarna är en blandning av marsipan och sugarpaste.

Grattis igen Adam! (och grattis till din pappa, om några dagar!)

Här hittar du tårtor jag gjort tidigare.

Våra bäbisar!

Men TITTA så söta!! Va?!? Tänk, Marcus och jag har redan gått och blivit mor/farföräldrar! Duniga små rackare, piper gör de också.

Just nu finns de hemma hos min syster Anna, hon är riktigt proffsig på allt som har med höns att göra. Har du någon fråga av fjäderfäkaraktär (snyggt ord!) är det henne du ska vända dig till! Hon har förstås några äggkläckningsmaskiner i sin ägo, och där har några av våra ägg just kläckts. Vi gav henne tio ägg av vår korsning Lohman/Isbar och tre stycken har hittills tittat fram. På söndag får vi träffa våra små bäbisar!

Tanka energi!

Denna dag vräker regnet ner och synen genom fönstret är allt annat än energigivande – grå himmel, regn och snö snö snö på marken. (I och för sig upplyftande att regnet skyndar på snösmältningen, det är förstås välkommet!) Jag fick ett mail för ett tag sen från min mamma som i sin tur fått det av en som arbetar i samma hus som henne. Det fick mig att tänka till lite grann kring det där med vardagsenergi. Det var en fritt översatt text och jag sållar fritt här i min återgivning samt lägger till egna tankar:

Begreppet energitjuvar är välbekant och många försöker vara uppmärksamma på vad/vilka som suger ens energi så att man kan undvika att bli dränerad. Men ibland kanske det kan vara mer fruktbart att försöka hitta sina energigivare. Livets oaser där vi får energi, där vi känner oss som mest levande och får kraft, där vi kan tanka glädje i vardagen. Det finns förstås stora ”självklara” energigivare, t.ex. göra en långresa, träffa Kärleken, få barn etcetera, men dessa inträffar ju relativt sällan. Istället bör vi nog försöka identifiera de mer vardagliga energigivarna. De som höjer din glädjenivå till en puttrande vardagslycka och som sprider sin doft en vanlig tisdag i april. Livet består ju trots allt till allra största del av vardagar!

Så det vi borde fundera över är helt enkelt – vad gör mig lycklig? Kanske att få laga mat i lugn och ro. Att sy gardiner. Att gå ut i skogen. Att konstruera något. Att träffa vänner över kaffe. Att sitta i fåtöljen och läsa en bok. Att gå en promenad och tänka tankar hela vägen ut. Vad fyller på dina energinivåer? Det gäller att hitta sina energigivare i vardagen och sedan K-märka dem. Får ej röras. Måste prioriteras. Måste skyddas. Får inte slopas för ”jag har inte tid”. Det är som att inte hinna tanka bilen för att man har bråttom och måste köra långt.

Med risk för att låta som en käck självhjälpsbok så vill jag tipsa dig och mig om att göra en egen ”tanka energi-inventering”. Det är inte själviskt att prioritera sin egen tillförsel av energi och glädje. Det är praktiskt. Tänk på uppmaningen på flyget om det skulle bli kris – sätt på din egen syrgasmask innan du hjälper andra. Om vi fredar våra glädjeoaser så blir vi mycket trevligare människor, både gentemot oss själva och mot andra. Så du kanske ska anmäla dig till den där vuxenridningen nu äntligen, eller bestämma att trädgårdsjobbet faktiskt skall prioriteras i vår, eller att det faktiskt är en alldeles perfekt livsinvestering för dig att sitta i fåtöljen och läsa den där boken med gott samvete!

Köttfri måndag – kikärtsbiffar!

Denna vecka inföll den vegetariska middagen på en onsdag – jag gjorde kikärtsbiffar! Som ni kan se på bilden blev det dock mer ”kikärtsbollar”, men det låter inte lika aptitretande tycker jag. Dessa får smak av både jordnötter och lime, lite otippat men väldigt gott måste jag säga! Men… tyvärr får vi lägga den här rätten till listan över veg-mat som inte godkändes av barnen. Samuel satt och andades genom en halsduk och påstod att han skulle spy om han skulle komma närmare än två meter från maten. Märta var inte fullt lika dramatisk i sitt utspel, hon hoppade helt sonika över att ta någon ”boll” och åt istället ris och majs (hon hade dock proppat i sig av smeten innan jag stekte dem…). Samuel ifrågasatte även varför vi helt plötsligt skulle äta en massa konstig vegetarisk mat och han verkade inte nöjd med min utläggning om miljövinster och djuraspekter. Hur som helst – om du har mindre kräsna barn eller om du inte har några barn i hushållet: testa det här receptet! (tror jag hittade det i någon gammal ICA Buffé-tidning)

Ingredienser
1 gul lök
2 vitlöksklyftor
(100 g champinjoner – vi hade inga hemma så jag gjorde utan, gick ju bra det också)
800 g kikärter (dvs två burkar, jag hade dock kokat egna)
1 tsk sambal oelek
1 lime
1 dl grovt hackade jordnötter

Gör så här:
Skala och hacka lök och vitlök och fräs i lite olivolja. (Skär champinjonerna i skivor och stek dem med löken) Låt svalna något. Mixa lökfräset med kikärter, sambal och 1 tsk salt. Rör därefter ner finrivet limeskal, 1 msk färskpressad limejuice och jordnötter. Forma ca 25 små biffar (eller bollar…) och stek dem i olivolja.
Servera gärna med pitabröd eller ris, vitlökscreme fraiche, feferoni, sallad, tacosås… what you like.

Sökes: handskpartners

Det är ju ett välkänt fenomen/problem för folk att ena strumpan i strumpparet försvinner i tvättmaskinens svarta hål. Här hemma brukar strumporna dock oftast ha den goda smaken att hålla ihop, men istället har vi ett annat issue – handskar. Jag vill inte peka ut någon särskild, men han den större av sönerna har en förmåga att lyckas skingra handskar likt maskrosfrön för vinden, för att uttrycka det i poetiska ordalag (Karin Boye har visst inte helt lämnat mig ännu). De tre handskarna på bilden är resultatet efter en rensning i hans låda i hallen, de saknar sin maka. Känns ju tråkigt att slänga riktiga handskar av bra kvalitet, men vad gör man? Om du sitter där ute i detta nu och har partnern till dessa stackars singlar, så hör av dig så kan vi bilda par!

Nästa låda i behov av rensning är Märta och Algots gemensamma. Den är avgrundsdjup och knökfull. Blir matt i pannan bara jag tänker på att börja gå igenom den. Men men – rensning ger energi, det kommer kännas gött efteråt! Och vem vet? Kanske ligger det nån förskrämd stackars handske där nere och längtar efter sin partner en låda högre upp!?

En helg.

Spjälsängen fick vi sänka till nedersta läget för nu har prinskorven kommit på att det är kul att resa sig upp mot saker. Alldeles för tidigt, om du frågar mig, han har liksom inte förstånd att dra sig upp mot rätt typ av saker och han trillar än hit, än dit. Annars har helgen bland annat bjudit på ett väldans trevligt 40-årskalas tillika maskerad på temat författare. I was ”visst gör det ont när knoppar bristar, varför skulle annars våren tveka?” (guess who…). Förresten premiär för Algot att ha barnvakt och somna utan amning – bra jobbat av mormor! Vidare har tuppen galt utomhus för första gången denna vinter, det var ett härligt ljud som gav hopp om vår. En rejäl stavpromenad, bullbak, syskonbråk, skoter, utekalas, körövning och lite lätt halsont får annars sammanfatta denna helg.

Nu är jag trött på att våren tvekar, så kom igen nu bara, även om det gör ont när dina knoppar brister!

Ingen tupp, men väl en höna.

I skrivande stund hör jag hur det börjar regna. Hurra!! Nu blev jag snabbt bönhörd. Kanske snön kan börja försvinna på allvar nu?

Det finns en första (och sista?) gång för allt

Nu har jag en ny erfarenhet att lägga till mitt CV: gå till frissan för att bli klippt och ta med sig en två- och ett halvt-åring och en sjumånaders-bäbis som sällskap. ”Flexibel och stresstålig problemlösare” kan jag fylla på med under Personliga egenskaper. Tvååring går förnöjt runt i salongen, spanar in sprayer, hårfärger och diverse kemiska preparat samt leker tittut med sin lillebror genom en välfylld hylla. Bäbisen sitter i vagnen som står parkerad bredvid stolen där jag blir klippt. Nöjd bäbis, en stund åtminstone. Sen uttråkad bäbis, när frisören har kommit ungefär halvvägs (då har jag ändå sagt till henne att jag inte är nå´ noga, att hon bara behöver klippa rakt av typ, men hon är för ung och har inga barn och inser inte allvaret i att försöka klippa sig i sällskap med två barn eller vilka tidsramar det per automatik ger oss). Jag drar en vals om en sjuk barnvakt, för vad skulle hon tänka ifall hon insåg att jag släpat med mig ungarna med berått mod? Men som sagt, jag är inte särskilt noga när det gäller mitt hår, ville bara bli av med utväxten som jag redan i november började känna var i akut läge av frisering.

Bäbis får efter ett tag sitta i mitt knä, nappen i mun och glad i hågen. Tills han ser Damernas värld som frestande ligger på bordet framför, ut med napp och in med tidning. Gott! Tvååring står borta i soffan och tittar ut genom skyltfönstret. Frisören plockar ambitiöst fram plattången och tänker börja styra upp någon slags frisyr av min page, och hon hör inte det jag hör där bortifrån skyltfönstret… ”mamma, ja ha bajs…”. Jodå, hon hade bajs. Och jajamensan, hon har slutat med blöja. Say no more. Jag meddelar frisören att hon nog inte behöver platta hela mitt hår, att det går så bra ändå. Hon försöker sig på en lam protest, dock utan framgång.

Baxar in mig, två barn och en barnvagn på en minimal frisörsalongstoalett, modell frimärke (den stackars frisören får stänga dörren utifrån eftersom jag är fastklämd bakom barnvagnen). Bäbisen upptäcker hävstångseffekten vid handfatet och tvååringen står på toalocket och trimmar spolningsknappen. Mamman står inpressad i ett hörn och försöker rengöra (besparar er ytterligare detaljer gällande den biten), byta kläder, rädda bäbis, rengöra toalett och hålla humöret uppe samtidigt. Svettiga tumlar vi till sist ut från toan, betalar och lämnar 390 kr fattigare salongen och en frisör som där och då bestämde sig för att skjuta upp barnaalstrandet sådär en fem-tio år till.

Det finns risk att nästa klippning utförs av moi myself hemma på tjotta med en kökssax i handen.

Yeah baby, you rock my world.

Det kalorifattiga fikat (och universums försök till balans)

Jag blev bjuden på fika idag, trevligt! Hemma i mitt eget kök dessutom. Som du ser på bilden (jaså gör du inte?) så är det uppdukat för Märta, mig, Algot, Matz och Martin.

Ur ormens svans spilldes det än saft, än kaffe, än thé; man fick så mycket påfyllning man ville.

Men alltså… ja, jag vill ju inte vara den som är den, men… den där tårtbiten jag fick var grön, hård och full med magneter och hjul. Och godiset som jag fick när jag hade ätit upp var förvillande likt en legogubbe. Ja inte blev jag tjock av just det här fikat, inte. Gäller ju att se det positivt.

All den här bristen på kalorier fick mig att dra igång ett bullbak, det måste ju vara balans i universum tänkte jag. Men se universum hade visst andra tankar (kanske vill den ha balans på badrumsvågen?) – jag råkade nämligen slå sönder ett glas rakt ner i degbunken så det var bara att hiva allt i soporna. Universum fick dock på moppo senare ikväll, för Samuel ställde sig och bakade muffins. Puh, saved by the bell! Jag fick mina kalorier till sist.

Kapitulering.

Hej igen Facebook. Jag skulle ljuga om jag sade att jag har saknat dig de senaste veckorna. För det har jag inte. Jag har inte saknat all reklam, inte all onödig information som jag översköljs av när jag loggar in, inte tiden du så obemärkt lyckas stjäla (tio minuter här och en kvart där av allmänt slötittande) och inte heller det märkliga bekräftelsebehov du har lyckats skapa hos miljoner – kanske miljarder!? – människor världen över. Som om det vi upplever inte är verklighet om vi inte skriver en status om det/lägger upp en bild på det på fejan. Hur många tummar upp för ”mysdag med barnen i skogen med korvgrillning och varm choklad!”? Förstås mysigt – men varför måste vi skriva om det? Räcker inte den egna bekräftelsen av känslan? Är vi mentalt där med barnen i skogen eller sitter vi och blippar på våra mobiler och lägger upp bilder på muggen med varm choklad? Jag må låta cynisk och/eller bitter men jag är ingetdera – däremot har jag verkligen funderat över detta fenomen.

Men… nu är jag alltså tillbaka igen, se det som att jag har kapitulerat om du vill. Det jag har saknat med Facebook är saker av praktisk natur. Gruppen för oss ”Komet-föräldrar”. Att kunna skriva ett meddelande till exempelvis alla mina syskon och där alla ser vad alla skriver. När jag snabbt vill ha tag i någon. När jag vill se när det där evenemanget jag är bjuden till börjar för tid. En bonus är förstås att det oftast är trevligt på Facebook – annars hade jag väl inte varit med där i dryga sex år.

Och så vill jag kunna länka till min blogg. För det är här jag hänger nowadays. Du behöver inte ge mig tummen upp för det (även om mitt bekräftelsebehov skulle tacka dig).

Köttfri måndag – Pastagratäng med broccoli och fetaost

Ja alltså nu var gårdagen (måndag) visserligen vegetarisk, men middagen bestod av pannkakor och det kanske inte är så himla många som behöver ännu ett pannkaksrecept… Däremot käkade vi vegetariskt till lunch i helgen – en lättlagad pastagratäng med broccoli och fetaost. Och ”köttfri måndag” är ju bara mitt samlingsnamn på vegetariska rätter, sedan vilken dag vi egentligen käkar maten känns oväsentligt. Här är i alla fall äntligen en rätt som gick hem hos både stora och små. Har du pasta över är det här ett perfekt recept!

Ingredienser:
Ca 300 g broccolibuketter
Ca 300 g kokt pasta
200 g fetaost

Gratängsås:
25 g smör
1 hackad liten gul lök
1 vitlöksklyfta
2 msk vetemjöl
6 dl mjölk (byt alt. ut ngn dl mot grädde)
1 tärning grönsaksbuljong
Salt, svartpeppar

Gör så här:
Smörj en ugnssäker form och blanda ner pasta, broccoli och fetaost (smulad eller i bitar). Gör såsen som följer: Fräs lök och pressad vitlök i smöret någon minut. Strö vetemjöl över löken och rör om. Tillsätt mjölken lite i taget och rör om. Tillsätt buljong, salt, peppar. Låt koka cirka fem minuter, rör om då och då. Häll såsen över pastablandningen. Gratinera högt upp i ugnen på 225 grader cirka tio minuter.

Små tips!
Om man smular ner fetaosten blir det god smak av den i hela gratängen. Men om det däremot finns små (eller stora!) bordsgäster som inte är så förtjust i fetaost så är det bättre om den är skuren i bitar – då går det ju att plocka bort den om man vill. För lite piffigare gratäng kan man lägga till oliver och/eller soltorkade tomater. Det ska vi nog prova nästa gång. För en nästa gång blir det allt av denna goda rätt!

Receptet hade jag klippt ut för cirka hundra år sedan från en COOP-tidning, kanske har de kvar det i sin receptbank. Who knows?

Varning för Pinnebannen!!

Nämen… huh!! Va läskigt! Nerför trappan kommer plötsligt… SPINDELMANNEN! Eller ”Pinnebann” som han tydligen heter egentligen. Skräms gör han också (han verkar inte ha förstått att han ska vara snäll mot de snälla) och ryter som ett lejon. Roaaarrr!!

                             

Eller va…? Vänta lite här… det ser ju ut som… det är ju MÄRTA!!!

Haha, ååh vad jag lurade er – ni gick på det igen!!

Plötsligt händer det – tavelvägg!

Idag gjorde jag min läxa! (läs inlägget nedan om kudden, samt kommentarerna till det…) Jag tog och gjorde något roligt, påbörjade ett projekt jag tänkt på länge, jag gjorde det hux flux utan att försäkra mig innan om att det inte fanns någon tvätt att vika eller någon disk att ta rätt på. Bra va? *klappar mig själv på axeln*

För en tid sedan tog jag och framkallade ett gäng kort (jag kan rekommendera Crimson!), både för att kunna ge bort men även med en tavelvägg i vår trapp i åtanke. Ramar handlar jag på mig i princip varje gång jag är på loppis. I eftermiddags tog jag så äntligen och ramade in ett gäng kort (behöver åka på loppis igen, måste ha fler ramar!) och började spika upp dem i trappen.

Äntligen! Känns så skönt/härligt/kul när jag får ändan ur och gör något som åtminstone känns en aning kreativt. Jag får återkomma framöver med resultatet!

Fredagsspindelmys

Kvällen ska vi spendera tillsammans med mannen på bilden i fråga. Lite otippat sällskap såhär en fredagskväll, särskilt för mig. I ärlighetens namn skulle jag hellre sitta här vid datorn (som står på övervåningen, ja – en hederlig stationär sådan) och glo runt på trevliga bloggar, få inredningsinspiration och kanske hitta roliga recept. Men… ibland får man bjuda till. Jag vet att tioåringen uppskattar om jag sitter med ibland i TV-soffan och det är ju en slags gemenskap det också, även om man sitter och glor in i en skärm. Och maken brukar få underkänt när det behövs översättning (när sonen inte hinner läsa texten)… Så för husfridens skull går jag nu ner och fixar popcorn och häller upp lite Coca-Cola – nu är det fredagsmyyys…. Trevlig kväll på dig kära bloggläsare!

Jag vill också..!!!

Nämen alltså TITTA!!! Vad Anna bara liksom ”snodde ihop” sådär. Jag vill också kunna och sen ta mig i kragen och bara do it!!!! Så otroligt fint, kreativt och härligt. Underbara färger och tyger! Jag hade visst lovat mig själv att det här skulle bli ett ”kreativitetens år” (hur går det med ditt ordningens år förresten Anna?), året då jag skulle bara göra allt det där som ligger i huvudet och pockar på. UTAN att ”göra läxorna först”. Som att sätta mig och sy en lappkudde, fast det står disk på diskbänken och det ligger ohängd tvätt i tvättmaskinen.

Hm… jag är inte riktigt där än, även om jag inledde året starkt med att t.ex. måla om det där rackarns köksbordet, något jag tänkt göra i sådär en tre års tid utan att det blivit av. Upp till kamp Sofia! Jag ska visa er minsann… hrm. Ja, jag ska försöka i alla fall.

(inser i skrivande stund att jag inte kollat med dig Anna innan jag lånade din bild – hoppas det var ok..! Säg till annars)

All time high

En rolig sak när man har en blogg är att man ”bakom kulisserna” ser via vilka sökord folk har använt och därigenom hittat till ens blogg. Roade mig med att kolla in resultaten från när jag skrev på Bloggfia och tänkte härmed presentera en liten lista på tio i topp-sökord från nästan två års bloggtid:

1. bloggfia
2. kalas
3. hamsta loppis timrå
4. bröllopstårtor
5. kaninbur ritning
6. biltårta
7. bröllopstårta
8. loppis hamsta timrå
9. hamsta loppis
10. oleum basileum

Hedrande förvisso att de flesta faktiskt sökt på just ”bloggfia”. Men alltså what?!? Tre platser på topp tio handlar om Hamsta loppis! Jag måste ta mig ett snack med mannen som driver stället. Jag bör få provision! Flera gånger har jag själv försökt googla upp öppettider på den loppisen men inte hittat åt det på nätet (kanske det enda som är ogoogelbart? Muahahaaa, Google, där fick jag användning av det förbjudna ordet! In your face…) så därför lade jag själv upp det på min blogg. Hoppas det varit till glädje för många! En av mina favvoloppisar. (tror jag måste ta mig dit här i veckan känner jag, blir sugen bara jag skriver om det!)

Sen det där med ”kaninbur ritning”… de som har sökt en seriös ritning över en kaninbur har nog blivit besvikna. Men förhoppningsvis har de blivit lite gladare till sinnet efter att ha hamnat på mitt inlägg om dito… Kolla bara själv! Hur gulligt är det inte?

Att ett sökord hamnar på denna topp tio-lista står inte i paritet till hur ofta jag skrivit om ämnet. Ta till exempel ”oleum basileum”. Jag tror jag har skrivit om det i ett inlägg vid ett tillfälle när jag var förkyld. Men det verkar finnas många sjuklingar där ute som sitter och googlar huskurer och lindring för täppta näsor!

Bröllopstårtor har jag bara gjort vid ett tillfälle i livet. Svettigt värre, men väldigt kul och ärofullt förstås! Avslutar min lilla topplista med en bild på dem.

Smickrande kommentar

”Hej! Vi har uppmärksammat din blogg tack vare kvaliteten på dina goda recept. Vi skulle bli jätteglada om du ville gå med i hittarecept.se så att vi kan länka till din blogg. Hittarecept.se är en sökmotor som samlar recept från de bästa svenska bloggarna och sajterna. Flera hundra bloggar har redan gått med och dragit nytta av den trafik vi skickar till deras sajter.”

Ovanstående kommentar fick jag till mitt förra inlägg om fiskbiffarna. Jag förstår att de säkert har någon automatisk uppnosning av bloggar som använder ordet ”recept” lite nu och då, men det behöver jag ju inte låtsas om. Istället vill jag verkligen tro att de har provlagat allt och uppskattar ”kvaliteten” på mina ”goda recept”! Allt känns ju så mycket trevligare då. Deras lilla (massutskicks)beröm räckte för att smickra mig, så där till höger hittar ni nu en länk till nyss nämnda sajt! (Smart drag av dem)